Domedagen kom sent i år
Så var sista veckan kommen. Och VarDags sista produktionsdag. Domedagen.
Och på tal om domedagen... Jag förväntade mig att jorden skulle gå upp i rök den 21 december förra året. Att Mayafolkets profetia skulle få genombrott. Men vi överlevde. Dock spenderades natten på sjukhuset och det var nära en brutal undergång för min blindtarm. Men den överlevde den också.
Nu, nästan 6 månader senare, bröt helvetet lös. Mord och elände, brinnande bilar och slaktade katter. Det som tidigare endast var producerade Hollywoodfilmer har nu intagit den svenska verkligheten. Vi lever i en skräckfilm där de läskiga karaktärerna inte spelas av zombies och spöken. Nej, ännu värre. De spelas av människor. Den farligaste varelsen på jorden. Kanske den farligaste varelsen i universum.
Skandal efter skandal. Just nu pågår det stora och ack så brutala mysteriet kring den försvunna tonårstjejen i Boden. Delar av en flickkropp har hittats och det är nu konstaterat att dessa tillhör henne.
Samtidigt går det fortfarande vilt till i Husby. Explosioner och bränder, attacker mot poliser och räddningstjänst. Krossade rutor och oroliga invånare. Ett oroligt land.
I Malmö för två veckor sedan blev en kvinna slagen och spottad i ansiktet på öppen gata då hon försökte stoppa en man som misshandlade sin hundvalp.
Jag sitter hemma i min soffa. Den fruktansvärda verkligheten är tätt in på. Min telefon piper till när det kommer nyheter, min dator är ständigt uppkopplad till nätet, min radio är beredd att ljuda ut våldsamheter och på facebook sprids nyheter som löpeldar.
Jag är inte trygg någonstans. Jag är konstant uppkopplad till hela världens hat och ondska. En ondska som kunde ses som en myt, nästan exotisk och som tillhörde länder långt borta. Nu. Nu är ondskan här. Den är utanför mitt hus. Den är bland människor jag älskar. Den är överallt.
Men idag, om än bara för en kväll, ska jag stänga av telefonen, lägga undan datorn, låta radion deppigt stumma vidare i fönstret. Ikväll ska jag bara vara jag. Lyssna på glad musik och låta fingrarna bläddra i ett färgsprakande, positivt resemagasin. Och för en gångs skull lägga mig med ett leende på läpparna.
Trevlig helg.
Och tack för den här tiden.
/Nicole
Och på tal om domedagen... Jag förväntade mig att jorden skulle gå upp i rök den 21 december förra året. Att Mayafolkets profetia skulle få genombrott. Men vi överlevde. Dock spenderades natten på sjukhuset och det var nära en brutal undergång för min blindtarm. Men den överlevde den också.
Nu, nästan 6 månader senare, bröt helvetet lös. Mord och elände, brinnande bilar och slaktade katter. Det som tidigare endast var producerade Hollywoodfilmer har nu intagit den svenska verkligheten. Vi lever i en skräckfilm där de läskiga karaktärerna inte spelas av zombies och spöken. Nej, ännu värre. De spelas av människor. Den farligaste varelsen på jorden. Kanske den farligaste varelsen i universum.
Skandal efter skandal. Just nu pågår det stora och ack så brutala mysteriet kring den försvunna tonårstjejen i Boden. Delar av en flickkropp har hittats och det är nu konstaterat att dessa tillhör henne.
Samtidigt går det fortfarande vilt till i Husby. Explosioner och bränder, attacker mot poliser och räddningstjänst. Krossade rutor och oroliga invånare. Ett oroligt land.
I Malmö för två veckor sedan blev en kvinna slagen och spottad i ansiktet på öppen gata då hon försökte stoppa en man som misshandlade sin hundvalp.
Jag sitter hemma i min soffa. Den fruktansvärda verkligheten är tätt in på. Min telefon piper till när det kommer nyheter, min dator är ständigt uppkopplad till nätet, min radio är beredd att ljuda ut våldsamheter och på facebook sprids nyheter som löpeldar.
Jag är inte trygg någonstans. Jag är konstant uppkopplad till hela världens hat och ondska. En ondska som kunde ses som en myt, nästan exotisk och som tillhörde länder långt borta. Nu. Nu är ondskan här. Den är utanför mitt hus. Den är bland människor jag älskar. Den är överallt.
Men idag, om än bara för en kväll, ska jag stänga av telefonen, lägga undan datorn, låta radion deppigt stumma vidare i fönstret. Ikväll ska jag bara vara jag. Lyssna på glad musik och låta fingrarna bläddra i ett färgsprakande, positivt resemagasin. Och för en gångs skull lägga mig med ett leende på läpparna.
Trevlig helg.
Och tack för den här tiden.
/Nicole
Staden som alltid sover
Piteå drabbades visserligen av ett enormt slukhål tidigare i vår.
Det visade sig vara ett aprilskämt.
19 Maj Piteå, en pittoreskt liten stad nästan hundra mil ifrån Södertälje. Staden där jag är född och uppvuxen. Som nittonåring bestämde jag mig för att ”journalistik är ju en kul grej” och tog mitt pick och pack och begav mig norrut. Långt norrut. Med mig hade jag papper och penna och förberedde mig för en treårig utbildning.
Efter att ha insett att det varken fanns isbjörnar eller skyhöga berg i Piteå satte jag mig bakom skolbänken. Snabbt lärde jag mig att journalistiken är under förvandling. Reportern ska göra allt och lite till, och gärna gratis. Man ska heller inte ta för givet att man blir anställd av någon, utan snarare rikta in sig på ett liv som frilans.
Då började tankeverksamheten. Jag ska alltså helst springa runt med en kamera i ena handen, en mikrofon i andra handen och ett anteckningsblock där det råkar finnas plats. Sedan ska jag jaga nyheter. Jag ska dessutom vara först på plats. Och publicera det snabbast. Och bäst. Och billigast.
Då tänkte jag, ”vad gör jag i Piteå?” Hur ska jag vara först på plats när ingenting händer här? Allt hände ju hemma i Södertälje? Hemma i Tälje rånades en bank och en livsmedelsbutik. PÅ SAMMA DAG. I Piteå så trodde man att blixten hade slagit ner i kyrkan och lämnat efter sig ett stort hål i kyrktaket. Det visade sig vara en skugga.
Nu menar jag inte att jag vill att det ska rånas och skjutas och hållas på bara för att jag ska ha någonting att göra. Jag menar bara att det är svårt det här med journalistik. Speciellt när man bor i ”the city that always sleeps”.
David André
Nyhetschef v20
Efter att ha insett att det varken fanns isbjörnar eller skyhöga berg i Piteå satte jag mig bakom skolbänken. Snabbt lärde jag mig att journalistiken är under förvandling. Reportern ska göra allt och lite till, och gärna gratis. Man ska heller inte ta för givet att man blir anställd av någon, utan snarare rikta in sig på ett liv som frilans.
Då började tankeverksamheten. Jag ska alltså helst springa runt med en kamera i ena handen, en mikrofon i andra handen och ett anteckningsblock där det råkar finnas plats. Sedan ska jag jaga nyheter. Jag ska dessutom vara först på plats. Och publicera det snabbast. Och bäst. Och billigast.
Då tänkte jag, ”vad gör jag i Piteå?” Hur ska jag vara först på plats när ingenting händer här? Allt hände ju hemma i Södertälje? Hemma i Tälje rånades en bank och en livsmedelsbutik. PÅ SAMMA DAG. I Piteå så trodde man att blixten hade slagit ner i kyrkan och lämnat efter sig ett stort hål i kyrktaket. Det visade sig vara en skugga.
Nu menar jag inte att jag vill att det ska rånas och skjutas och hållas på bara för att jag ska ha någonting att göra. Jag menar bara att det är svårt det här med journalistik. Speciellt när man bor i ”the city that always sleeps”.
David André
Nyhetschef v20
Framtidens journalist är en robot
6 Maj Överallt hörs diskussionerna. Den nya teknikutvecklingen och den ständiga uppkopplingen. Vad är nästa steg och hur kan vi utvecklas ytterligare?
Jag tänker på hur det kommer bli för framtidens journalister. Kanske stämmer det att tekniken löser allt. Att det som så många upplever som ett problem löser sig genom nätverkssamhällets gemenskap.
När jag skriver denna krönika sitter jag i soffan med datorn i knät, samtidigt som jag läser dagens tidning och sneglar på hockeymatchen mellan Sverige – Vitryssland som visas på TV:n. Diskussionerna hörs överallt, men vi pratar på ett relativt ytligt vis om hur tekniken påverkar oss. Om hur vi facebookar och twittrar i TV-soffan samtidigt som vi tittar på någon serie om bönder som söker kärlek. Vi släpper blicken från datorskärmen och ler lite åt alla de kärleksbrev som respektive bonde fått.
Men hur ofta funderar vi på ett djupare stadium och sätter teknikutvecklingen i en större kontext? Jag tänker på vikten av att blicka tillbaka för att förstå samtiden och se in i framtiden. På det som kallas mänsklighet och det som gör oss till människor – gemenskapen. Gemenskapen får vi tillviss del genom Facebook, Twitter och Instagram men det som vi har tappat på vägen är vikten av det personliga mötet. Människor, likaväl som andra arter, är skapta för närhet, beröring och umgänge. Hur påverkar egentligen teknikutvecklingen människan som social varelse och hur vi samspelar med varandra?
Vem kunde tro för 50 år sedan att det skulle finnas flera miljarder mobilabonnemang idag? Live-nyhetssändningar i telefonen? Skype? Att vi kan bo i en världsdel och jobba i en annan? Teknikutveckling går med en ruskig fart framåt och snart har mänskligheten bara en sak kvar att uppnå på behovstrappan – att förverkliga sig själva. Tänk på vad som händer när vi står på toppen av trappan och har skapat en robot där hela jordens befolknings hjärnor finns samlade. Vi skapar något som vi inte kommer kunna hantera.
Med en internet uppkoppling 24 timmar om dygnet och ett ständigt jagande av nyheter kommer framtidens reporter att vara en robot. Kommer vi i framtiden ha utvecklat tekniska lösningar som skapar förutsättningar för att människor inte behöver känna eller tänka själva och där också felfrekvensen är lika med noll? Den tanken gör mig mörkrädd. Är det verkligen en sådan värld vi vill leva i? Där kärleken mellan människor och tankens kraft går förlorad. Jag hoppas inte det!
Jenny Ström
Nyhetschef v.19
Jag tänker på hur det kommer bli för framtidens journalister. Kanske stämmer det att tekniken löser allt. Att det som så många upplever som ett problem löser sig genom nätverkssamhällets gemenskap.
När jag skriver denna krönika sitter jag i soffan med datorn i knät, samtidigt som jag läser dagens tidning och sneglar på hockeymatchen mellan Sverige – Vitryssland som visas på TV:n. Diskussionerna hörs överallt, men vi pratar på ett relativt ytligt vis om hur tekniken påverkar oss. Om hur vi facebookar och twittrar i TV-soffan samtidigt som vi tittar på någon serie om bönder som söker kärlek. Vi släpper blicken från datorskärmen och ler lite åt alla de kärleksbrev som respektive bonde fått.
Men hur ofta funderar vi på ett djupare stadium och sätter teknikutvecklingen i en större kontext? Jag tänker på vikten av att blicka tillbaka för att förstå samtiden och se in i framtiden. På det som kallas mänsklighet och det som gör oss till människor – gemenskapen. Gemenskapen får vi tillviss del genom Facebook, Twitter och Instagram men det som vi har tappat på vägen är vikten av det personliga mötet. Människor, likaväl som andra arter, är skapta för närhet, beröring och umgänge. Hur påverkar egentligen teknikutvecklingen människan som social varelse och hur vi samspelar med varandra?
Vem kunde tro för 50 år sedan att det skulle finnas flera miljarder mobilabonnemang idag? Live-nyhetssändningar i telefonen? Skype? Att vi kan bo i en världsdel och jobba i en annan? Teknikutveckling går med en ruskig fart framåt och snart har mänskligheten bara en sak kvar att uppnå på behovstrappan – att förverkliga sig själva. Tänk på vad som händer när vi står på toppen av trappan och har skapat en robot där hela jordens befolknings hjärnor finns samlade. Vi skapar något som vi inte kommer kunna hantera.
Med en internet uppkoppling 24 timmar om dygnet och ett ständigt jagande av nyheter kommer framtidens reporter att vara en robot. Kommer vi i framtiden ha utvecklat tekniska lösningar som skapar förutsättningar för att människor inte behöver känna eller tänka själva och där också felfrekvensen är lika med noll? Den tanken gör mig mörkrädd. Är det verkligen en sådan värld vi vill leva i? Där kärleken mellan människor och tankens kraft går förlorad. Jag hoppas inte det!
Jenny Ström
Nyhetschef v.19
Det ljuva livet.
15 April Jag minns det så väl. 2008 - året då allt var möjligt. Det var juni och trots att dagen var mulen var det stekande hett ute. Jag stod där innanför skolans entré. Mina bruna sommarben skakade. Studentmössan var full av tårar och fina avskedsvisor. Dörrarna var vidöppna och gapade ut mot den stora folkmassan. Jag visste att när jag satte foten utanför tröskeln var jag fri. Fri från skoltvånget. Fri att fatta mina egna beslut. Fri att göra precis vad jag ville.
Den banala känslan av att livet är en gåva slog mig. Alla dessa möjligheter. Alla ambitioner att eftersträva. Drömmar och mål som äntligen skulle uppfyllas. Att vara nitton år och ha hela världen framför sina fötter är underbart. Svindlande. Men underbart. Känslan går inte att beskriva. Lyckan. Stunden. Friheten. Storheten.
Efter studenten flydde jag upp till Piteå. Skåne fick känna sig tomt utan mig när jag lämnade för journaliststudier.
Fem år senare är jag tillbaka på ruta ett. 2013 och åter journaliststudent. Att jag däremellan helt bytte inriktning och läste till festivalarrangör, planerade en jordenrunt-resa på cykel, käkade taco i Mexiko, jagade anaconda i Bolivia, surfade i Marocko och blev lurad på pengar i Norge - det är bara steg längs vägen. Steg som gör livet komplett.
Varje kapitel i ens liv kan bli till något stort. Jag ser livet som en tavla. För varje ny erfarenhet, upplevelse och lärdom fylls den med färg. När jag är gammal och ser tillbaka på mitt liv, vill jag att tavlan ska vara full av färg och mönster. Som ett bevis på att jag levt mitt liv. Att jag tog risker. Att jag vågade.
Det fina med att vara ung idag är att det inte finns några begränsningar. Det sägs att ”The sky is the limit”, men inte ens det stoppar oss längre.
I dag är det sista ansökningsdagen till universitet och högskolor i Sverige. Känner du att livet inte utmanar dig tillräckligt? Kanske är det dags att utmana dig själv?
Ta steget.
Nicole Jensen
Nyhetschef, v. 16
Den banala känslan av att livet är en gåva slog mig. Alla dessa möjligheter. Alla ambitioner att eftersträva. Drömmar och mål som äntligen skulle uppfyllas. Att vara nitton år och ha hela världen framför sina fötter är underbart. Svindlande. Men underbart. Känslan går inte att beskriva. Lyckan. Stunden. Friheten. Storheten.
Efter studenten flydde jag upp till Piteå. Skåne fick känna sig tomt utan mig när jag lämnade för journaliststudier.
Fem år senare är jag tillbaka på ruta ett. 2013 och åter journaliststudent. Att jag däremellan helt bytte inriktning och läste till festivalarrangör, planerade en jordenrunt-resa på cykel, käkade taco i Mexiko, jagade anaconda i Bolivia, surfade i Marocko och blev lurad på pengar i Norge - det är bara steg längs vägen. Steg som gör livet komplett.
Varje kapitel i ens liv kan bli till något stort. Jag ser livet som en tavla. För varje ny erfarenhet, upplevelse och lärdom fylls den med färg. När jag är gammal och ser tillbaka på mitt liv, vill jag att tavlan ska vara full av färg och mönster. Som ett bevis på att jag levt mitt liv. Att jag tog risker. Att jag vågade.
Det fina med att vara ung idag är att det inte finns några begränsningar. Det sägs att ”The sky is the limit”, men inte ens det stoppar oss längre.
I dag är det sista ansökningsdagen till universitet och högskolor i Sverige. Känner du att livet inte utmanar dig tillräckligt? Kanske är det dags att utmana dig själv?
Ta steget.
Nicole Jensen
Nyhetschef, v. 16
Den digitala djungeltrumman
Idag ställs vi medieproducenter inför många val när vi arbetar med en text eller ett inslag. Vad vill vi berätta? För vem? Och framförallt, hur ska vi göra det?
Moderna brevduvor
Den bästa spridningen en text kan få är när person 1 läser en text och tipsar person 2 som sedan tipsar vidare. Den så kallade djungeltrumman. Men lite tur kan en text få genomslag på mycket kort tid. Idag behöver mediekonsumenter inte ens springa över till sina grannar för att berätta vad de sett på tv eller hört på radion. Det finns något som heter sociala medier. Journalisternas digitala brevduva och bärare av tidernas största djungeltrumma.
Sociala medier är fortfarande väldigt oseglade hav
Vi på Var-Dag Nyheter vill slå ett slag för de sociala mediernas oändliga möjligheter och har därför valt att synas på både Facebook, Twitter och Instagram. Med detta hoppas vi få så stor spridning på det vi producerar som vi bara kan.
På Facebook samlas flest, på Twitter sprids det snabbast och på Instagram finns ännu mycket outforskad mark. Mark som vi ska undersöka närmare.
Jag hoppas ni följer oss på vår resa genom de sociala medierna och kommer med synpunkter på hur vi kan förändra och förbättra vårat arbete.
Video complements the radio star
Vi har börjat lite smått med att producera nyheter, än så länge i text och stillbild, men med tiden kommer vi även publicera såväl radio- som tv-inslag. Så håll utkik på sociala medier, och lyssna noga efter den digitala djungeltrumman.
David André
Nyhetschef på Var-Dag Nyheter v14.
Moderna brevduvor
Den bästa spridningen en text kan få är när person 1 läser en text och tipsar person 2 som sedan tipsar vidare. Den så kallade djungeltrumman. Men lite tur kan en text få genomslag på mycket kort tid. Idag behöver mediekonsumenter inte ens springa över till sina grannar för att berätta vad de sett på tv eller hört på radion. Det finns något som heter sociala medier. Journalisternas digitala brevduva och bärare av tidernas största djungeltrumma.
Sociala medier är fortfarande väldigt oseglade hav
Vi på Var-Dag Nyheter vill slå ett slag för de sociala mediernas oändliga möjligheter och har därför valt att synas på både Facebook, Twitter och Instagram. Med detta hoppas vi få så stor spridning på det vi producerar som vi bara kan.
På Facebook samlas flest, på Twitter sprids det snabbast och på Instagram finns ännu mycket outforskad mark. Mark som vi ska undersöka närmare.
Jag hoppas ni följer oss på vår resa genom de sociala medierna och kommer med synpunkter på hur vi kan förändra och förbättra vårat arbete.
Video complements the radio star
Vi har börjat lite smått med att producera nyheter, än så länge i text och stillbild, men med tiden kommer vi även publicera såväl radio- som tv-inslag. Så håll utkik på sociala medier, och lyssna noga efter den digitala djungeltrumman.
David André
Nyhetschef på Var-Dag Nyheter v14.