Staden som alltid sover
Piteå drabbades visserligen av ett enormt slukhål tidigare i vår.
Det visade sig vara ett aprilskämt.
19 Maj Piteå, en pittoreskt liten stad nästan hundra mil ifrån Södertälje. Staden där jag är född och uppvuxen. Som nittonåring bestämde jag mig för att ”journalistik är ju en kul grej” och tog mitt pick och pack och begav mig norrut. Långt norrut. Med mig hade jag papper och penna och förberedde mig för en treårig utbildning.
Efter att ha insett att det varken fanns isbjörnar eller skyhöga berg i Piteå satte jag mig bakom skolbänken. Snabbt lärde jag mig att journalistiken är under förvandling. Reportern ska göra allt och lite till, och gärna gratis. Man ska heller inte ta för givet att man blir anställd av någon, utan snarare rikta in sig på ett liv som frilans.
Då började tankeverksamheten. Jag ska alltså helst springa runt med en kamera i ena handen, en mikrofon i andra handen och ett anteckningsblock där det råkar finnas plats. Sedan ska jag jaga nyheter. Jag ska dessutom vara först på plats. Och publicera det snabbast. Och bäst. Och billigast.
Då tänkte jag, ”vad gör jag i Piteå?” Hur ska jag vara först på plats när ingenting händer här? Allt hände ju hemma i Södertälje? Hemma i Tälje rånades en bank och en livsmedelsbutik. PÅ SAMMA DAG. I Piteå så trodde man att blixten hade slagit ner i kyrkan och lämnat efter sig ett stort hål i kyrktaket. Det visade sig vara en skugga.
Nu menar jag inte att jag vill att det ska rånas och skjutas och hållas på bara för att jag ska ha någonting att göra. Jag menar bara att det är svårt det här med journalistik. Speciellt när man bor i ”the city that always sleeps”.
David André
Nyhetschef v20
Efter att ha insett att det varken fanns isbjörnar eller skyhöga berg i Piteå satte jag mig bakom skolbänken. Snabbt lärde jag mig att journalistiken är under förvandling. Reportern ska göra allt och lite till, och gärna gratis. Man ska heller inte ta för givet att man blir anställd av någon, utan snarare rikta in sig på ett liv som frilans.
Då började tankeverksamheten. Jag ska alltså helst springa runt med en kamera i ena handen, en mikrofon i andra handen och ett anteckningsblock där det råkar finnas plats. Sedan ska jag jaga nyheter. Jag ska dessutom vara först på plats. Och publicera det snabbast. Och bäst. Och billigast.
Då tänkte jag, ”vad gör jag i Piteå?” Hur ska jag vara först på plats när ingenting händer här? Allt hände ju hemma i Södertälje? Hemma i Tälje rånades en bank och en livsmedelsbutik. PÅ SAMMA DAG. I Piteå så trodde man att blixten hade slagit ner i kyrkan och lämnat efter sig ett stort hål i kyrktaket. Det visade sig vara en skugga.
Nu menar jag inte att jag vill att det ska rånas och skjutas och hållas på bara för att jag ska ha någonting att göra. Jag menar bara att det är svårt det här med journalistik. Speciellt när man bor i ”the city that always sleeps”.
David André
Nyhetschef v20