Domedagen kom sent i år
Så var sista veckan kommen. Och VarDags sista produktionsdag. Domedagen.
Och på tal om domedagen... Jag förväntade mig att jorden skulle gå upp i rök den 21 december förra året. Att Mayafolkets profetia skulle få genombrott. Men vi överlevde. Dock spenderades natten på sjukhuset och det var nära en brutal undergång för min blindtarm. Men den överlevde den också.
Nu, nästan 6 månader senare, bröt helvetet lös. Mord och elände, brinnande bilar och slaktade katter. Det som tidigare endast var producerade Hollywoodfilmer har nu intagit den svenska verkligheten. Vi lever i en skräckfilm där de läskiga karaktärerna inte spelas av zombies och spöken. Nej, ännu värre. De spelas av människor. Den farligaste varelsen på jorden. Kanske den farligaste varelsen i universum.
Skandal efter skandal. Just nu pågår det stora och ack så brutala mysteriet kring den försvunna tonårstjejen i Boden. Delar av en flickkropp har hittats och det är nu konstaterat att dessa tillhör henne.
Samtidigt går det fortfarande vilt till i Husby. Explosioner och bränder, attacker mot poliser och räddningstjänst. Krossade rutor och oroliga invånare. Ett oroligt land.
I Malmö för två veckor sedan blev en kvinna slagen och spottad i ansiktet på öppen gata då hon försökte stoppa en man som misshandlade sin hundvalp.
Jag sitter hemma i min soffa. Den fruktansvärda verkligheten är tätt in på. Min telefon piper till när det kommer nyheter, min dator är ständigt uppkopplad till nätet, min radio är beredd att ljuda ut våldsamheter och på facebook sprids nyheter som löpeldar.
Jag är inte trygg någonstans. Jag är konstant uppkopplad till hela världens hat och ondska. En ondska som kunde ses som en myt, nästan exotisk och som tillhörde länder långt borta. Nu. Nu är ondskan här. Den är utanför mitt hus. Den är bland människor jag älskar. Den är överallt.
Men idag, om än bara för en kväll, ska jag stänga av telefonen, lägga undan datorn, låta radion deppigt stumma vidare i fönstret. Ikväll ska jag bara vara jag. Lyssna på glad musik och låta fingrarna bläddra i ett färgsprakande, positivt resemagasin. Och för en gångs skull lägga mig med ett leende på läpparna.
Trevlig helg.
Och tack för den här tiden.
/Nicole
Och på tal om domedagen... Jag förväntade mig att jorden skulle gå upp i rök den 21 december förra året. Att Mayafolkets profetia skulle få genombrott. Men vi överlevde. Dock spenderades natten på sjukhuset och det var nära en brutal undergång för min blindtarm. Men den överlevde den också.
Nu, nästan 6 månader senare, bröt helvetet lös. Mord och elände, brinnande bilar och slaktade katter. Det som tidigare endast var producerade Hollywoodfilmer har nu intagit den svenska verkligheten. Vi lever i en skräckfilm där de läskiga karaktärerna inte spelas av zombies och spöken. Nej, ännu värre. De spelas av människor. Den farligaste varelsen på jorden. Kanske den farligaste varelsen i universum.
Skandal efter skandal. Just nu pågår det stora och ack så brutala mysteriet kring den försvunna tonårstjejen i Boden. Delar av en flickkropp har hittats och det är nu konstaterat att dessa tillhör henne.
Samtidigt går det fortfarande vilt till i Husby. Explosioner och bränder, attacker mot poliser och räddningstjänst. Krossade rutor och oroliga invånare. Ett oroligt land.
I Malmö för två veckor sedan blev en kvinna slagen och spottad i ansiktet på öppen gata då hon försökte stoppa en man som misshandlade sin hundvalp.
Jag sitter hemma i min soffa. Den fruktansvärda verkligheten är tätt in på. Min telefon piper till när det kommer nyheter, min dator är ständigt uppkopplad till nätet, min radio är beredd att ljuda ut våldsamheter och på facebook sprids nyheter som löpeldar.
Jag är inte trygg någonstans. Jag är konstant uppkopplad till hela världens hat och ondska. En ondska som kunde ses som en myt, nästan exotisk och som tillhörde länder långt borta. Nu. Nu är ondskan här. Den är utanför mitt hus. Den är bland människor jag älskar. Den är överallt.
Men idag, om än bara för en kväll, ska jag stänga av telefonen, lägga undan datorn, låta radion deppigt stumma vidare i fönstret. Ikväll ska jag bara vara jag. Lyssna på glad musik och låta fingrarna bläddra i ett färgsprakande, positivt resemagasin. Och för en gångs skull lägga mig med ett leende på läpparna.
Trevlig helg.
Och tack för den här tiden.
/Nicole